Boken

1. Lena Anderson och Christina Björk blev vänner 1958 när de arbetade på samma tidning. En del år senare började de göra böcker och annat i egen ateljé, en gammal före detta tobaksaffär.

2. 1976 när Christina var redaktör för Barnens Nyheter i Dagens Nyheter uppfann hon och Lena flickan Linnea som planterade olika saker varje söndag.

3. Lenas dotter Nicolina var deras förebild. Hon älskade att så frön och kärnor i krukor.

4. Christina gjorde också TV-program om Nicolinas planteringar. Då var Nicolina sju år.

5. Ett bokförlag frågade om vi inte kunde göra en hel bok om Linnea. Det blev Linnea planterar, som kom ut 1978.
Där lät vi Linneas granne Blomkvist hjälpa henne att plantera.

6. 1980 såg Christina en stor fantastisk utställning i Paris med Claude Monets tavlor, t.ex. den japanska bron på bilden ovan. Hon köpte med sig en fin Monetbok hem och visade för Lena.

7.  Boken handlade om Claude Monets konst, hans familj och hans trädgård i Giverny. Trädgården fanns kvar och var nu ett museum. Kanske fanns den japanska bron också kvar…

8. Claude Monet var även Lenas älsklingskonstnär. Vi fick bara titta i Monetboken på lunchrasterna, för vi var tvungna att göra klart Linneas årsbok.

9. Men tänk att få hålla på med Monet på arbetstid… ”Skulle inte Linnea vilja åka till Monets trädgård?” sa Lena. ”Absolut, men hur?” sa Christina ”Kan hon inte åka med Blomkvist?” sa Lena.

10. Jo, så blev det. Men vi själva måste ju också åka dit. Vi ansökte om resestipendium i Författarfonden. Hurra, vi fick det! Så 1982 åkte vi till Paris. Nicolina följde förstås med.

11. I Paris gick vi först på museerna där Claude Monets tavlor hängde. Sedan tog vi tåget till staden Vernon. Där hyrde vi cyklar och cyklade till Giverny.

12. Titta, vi står på japanska bron! Nicolina fotograferade. Vi fick tillstånd att komma in även när trädgården var stängd. (Därför syns inga andra besökare än Linnea och Blomkvist.)

13. I trädgården hälsade en vänlig man på oss. Han hette Jean-Marie Toulgouat, och var barnbarnsbarn till Monets fru Alice. Vi sa att vi tänkte göra en barnbok om Monets trädgård. ”Så bra, det finns inget sådant för barn.” sa han.

14. Vi sa också att vi hade läst en vansinnigt bra bok om Monet. Tänk, det var hans fru som hade skrivit den. Kanske var det därför vi blev hembjudna till honom. Han visade några kartonger med släktfoton han hade under soffan. Vi fick låna några bilder att ha i vår bok.

15. Här ser vi så glada ut, för vi har kommit på att vi måste åka tillbaka till Paris och bo på rätt hotell.

16. Esmeralda heter det hotellet. Vi for ner igen och bodde där. Många gånger for vi dit och till trädgården.

17. Det tog flera år innan boken blev klar för Christina måste plugga franska för att kunna läsa alla böcker om Monet.

18. Och Lena måste rita och rita om, och måla och måla om. Det blev en väldig massa skisser innan hon var nöjd.

19. Så här såg Lenas papperskorg ut. Vi vågade inte berätta för vår förläggare vad vi höll på med, för på den tiden fanns det inga barnböcker om konst.

20. Vi gjorde en plan över hur vi ville göra boken med alla sidor som små rutor. Det hade vi lärt oss när vi arbetade på tidningen.

21. Vi hade fotograferat mycket. Här är vår picknick, Lena fick föreställa Linnea och Christina fick föreställa bokens Blomkvist.

22. Så här blev det sedan i boken på sidan 36 och 37. Då hade Christina skrivit om texten många gånger, så att den blev bra och precis fick plats.

23. Varje teckning kan se ut på många sätt. Skulle sidan 10 se ut så här…

24. …eller så här utanför hotellets fönster med katterna?

25. Eller kanske en bild inifrån hotellet med Linnea i dörren i stället?

26. Så här blev det sedan i boken. (Ingen kan ana hur många texter och bilder vi kastade bort innan vi var nöjda.)

27. Vi gjorde en låtsasbok i samma storlek som den riktiga skulle ha. Det kallas en dummy, här sidan 32 och 33.

28. När vi bestämt allt gick vi till Marianne Eriksson, vår förläggare.  ”Oj”, sa hon. ”En sån ovanlig barnbok!.” Men sedan sa hon ja. ”Rätt gulligt, faktiskt.”

29. 1985 kom boken ut, med ett stort Monetfoto utanpå, Linnea fick vara liten.  ”Det går inte att sälja en så brun barnbok”, sa de utländska förlagen. Så därför fick boken snart ett nytt omslag.

30. Det konstiga var att den ovanliga boken gick jättelätt att sälja i Sverige och åtskilliga länder. Många barn vill ha den. Den får till och med pris ibland.

31. Och vi får brev från barn i hela världen som har läst boken. Ibland med bokstäver som vi inte kan läsa. Hoppas de skriver att de tycker om boken.

32. Många barn har till och med fått resa i Linneas fotspår till Paris och till Giverny. Nu har Nicolina två egna flickor, Elsa och Molly, som förstås också fått åka dit. Här är de vid krassegången.